“Du måste bara lära dig att säga nej”

Ett av de bästa youtube-klippen jag sett på väldigt länge är
Isabel Boltensterns
“50 saker du inte ska säga till en stressad eller utbränd person”.
Jag kan inte lägga in videos i min blogg men här är länken.
Snälla ta en titt.
https://www.youtube.com/watch?v=SxB3sg9ZO9I

Jag känner så igen mig i allt hon säger.
I början försökte jag att få folk att förstå att jag inte valt att få utmattningsdepression eller Fibromyalgi.
Jag var aldrig “ute efter” en diagnos.
Jag trodde på allvar att jag hade fått en stroke.
Jag var glömsk, förvirrad och kunde knappt prata rakt vissa dagar.

Det klassiska man får höra är då
“Du måste bara lära dig säga nej!”

“Vill du städa?”
Nej.
“Vill du jobba över en timme?”
Nej.
“Vill du vara barnvakt åt min treåriga dotter?”
Nej.
Det är inga problem för mig att säga nej i såna situationer.

Men när mimer kommer hit och säger att vi har en vattenskada i badrummet och vi blir utan badrum i tre månader… Jag sa nej.
De sa  “Vi måste fixa det. Ta bort mögel och ordna nytt”.
Där stod man.
Utan badrum i tre månader.
Utan toalett dagtid i tre månader.
Det låter väldigt enkelt i några meningar, men det var allt annat än enkelt att rusa upp och ner tre våningar. Att komma hem till ett hem fullt med tjockt lager byggdamm trots plast som satts upp och var tvungen att storstäda var dag innan barnen kom hem så det inte blev en tripp till akuten pga astmaanfall.
Hur många hade sagt nej?
Eller då min far ringde mig och sa att armen kändes konstigt. Och jag hörde att han sluddrade. Jag släppte allt och sprang dit.
Jag kollade med enkel undersökning att han troligen fått stroke och ringde 112.
Hur många hade sagt nej?
Han var kvar en månad på sjukhuset. Han hade haft tur som kom in så snabbt.
När de rullade bort honom till ett rum och jag skulle dra mig hemåt, efter tio timmar på sjukhuset, såg jag hur ledsamt han tittade på mig och frågade om jag skulle komma dagen efter…och jag lovade att hälsa på.
Hur många skulle ha sagt nej?
Jag åkte var dag till sjukhuset.
Eller nätter då man fått sova bara nån timme…då ens barn tyst tassat in i ens sovrum, knackar på axeln och säger att hon mår inte bra. Jag lyckas lugna henne och vi pratar i några timmar. Hon kryper ner i sin säng och somnar.
Hur många skulle ha sagt nej?
Eller den dagen vi fick budskap om att barnens kusin , tio år gammal, hade gått bort.
Vi satt som i en tung dimma och grät om vartannat. Barnens vänner kom och tröstade.
Vi tröstade varandra.
Min far var här. Och var här varje dag hela den veckan.
Jag var familjens klippa.
Jag vet nog inte hur jag lyckades, men jag gjorde det.
Jag kramade mina förkrossade barn. De fick sova på soffan första natten, då de inte ville sova ensamma inne på rummet. Jag vakade över dem.
Hur många skulle sagt nej?

Det här vara bara ett axplock ur mitt liv.

Så nog ska man tänka efter att allas situationer ser olika ut.
Och att de där “välmenande” råden ibland bara orsakar mer skada än nytta.
140531

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s