I mörkret

Enda sedan jag för några år sedan började bli sjuk (utan att jag visste om det eller ville förstå det) har jag haft stunder då jag är så trött att jag nästan har svårt att andas.
Det är svårt att förklara om man inte själv har varit med om det.
När jag får såna stunder måste jag tänka till.
Jag måste ta en minibrejk , ladda batterierna, med något positivt. Bara för mig!
Jag vet att många pratar om det, men få gör det.

Hur många kvinnor/mammor har ni inte hört säga med bestämd röst: “Ja nu ska jag ta mer tid till mig själv. Jag ska börja tänka mer på mig också” men sen kommer de ändå inte ur rutinerna…ur alla måsten?
För att det är svårt. Det är svårt att bryta mönstret man har haft så länge.
Och ofta möter man på lite motstånd.
Så det är lättare att låta bli…

Ikväll ska jag och en väninna gå på bio.
Vi ska ta ett minibrejk i biomörkret med Liam och en massa popcorn.
Och jag tror att senast just hon och jag gick på bio var nog en sådär 15-16 år sen…har tappat räkningen.
hämtaSå det är dags nu.

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s