Förälder – en balansgång

10462632_10152184453592076_7646582847518419002_nNågonting händer då barnen fyller 13-14…
Plötsligt blir man tonårsförälder och kommentarerna från folk omkring ändras.
Istället för orden “Var mer med ditt barn” , ” Ge ditt barn mer tid”, “Guida ditt barn”, “Det är föräldrarnas ansvar att…”
så får man höra “Låt ditt barn vara” , “Behandla dem som tonåringar” och “Är de inte för stora för det där?”

När är man egentligen för stor för nåt?

Jag har en flicka på 16 år och en flicka på 10 år.
Jag har alltid umgåtts mycket med mina barn.
Vi har tradition att ha fredagsmys med familj och min far då vi alla umgås, skrattar och äter gott.
Det har inte ändrats för att mina barn har blivit äldre.
För de vill vara med oss.
Det är inget vi förväntar oss, eller tycker att de ska. Det är deras val.

Är de sjuka har vi pysslat om dem, gett dem te och medicin och myst med dem under filt i soffan och sett film.
Sådana stunder som jag hade velat ha som yngre , men inte fick.
Vem vill inte bli ompysslad när man är sjuk?
Det vill jag.

På sommaren gör vi en hel del saker tillsammans.
Det har vi alltid gjort, och kommer att göra.
Och de som vill följa med får följa med.
Hur härligt är det inte att ligga och slöa i skuggan på en strand med en glass i handen?

Fördelen med att faktiskt umgås mycket med sina äldre barn är att man inte behöver jaga dem och vakta dem. Man får faktiskt  väldig underbar kvailtetstid.

“Dina barn blir inte självständiga, sociala och hamnar efter…” fick jag höra då yngsta var 1 år.

Nu har den yngsta varit med och vunnit tävling och fått en bok utgiven.
Hon har vunnit skolans nobelpris med sin novell.
Hon har nått alla mål i skolan med lätthet.
Hon är självständig och stark.
Hon har fina vänner.
Läraren säger hon är toppen.

Likaså min tonårstjej som ofta umgås med mig, vill gå på stan med mig och shoppa och ta en kaffe, eller på bio.
Hon är självständig.
Hon har gått ensam in på en konsert för att se sin idol då hon inte fick med sig någon kompis.
Hon har tillbringat en dag i Stockholm, och trots svårigheter att hitta tillbaks till centralen och hitta rätt tåg hem så fixade hon det. (Hon hade mobil och kompis med sig.)
Hon har dansat loss på bal med ett femtiotal andra på skolan till klockan 24 på natten.
Hon är idag i Stockholm , shoppar och ska gå på konsert och komma hem i natt.
(Ska tillägga att hon är med en grupp ungdomar och några vuxna innan ni börjar skrika om att hon inte ska vara ensam i storstad.)
Hon är mer självständig, stark och klok än många andra jag känner.
Lärarna tycker om henne.
De säger att hon är underbar.
Och hon umgås mycket med sin familj.
För att hon vill det.

Men vi låter även våra barn få vara barnsliga – om de vill det.
Vi visar dem att det är okej att vilja vara fjantiga, skratta och fåna sig.

Vi visar dem att det är okej att vara med sin familj.

Att låta barnen vara med familjen är inte detsamma som att hämma dem.
Det är vid de små samtalen i förbigående man kan ge mycket guidning om livet.

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s