Våga berätta

One burnt match among others
Jag har försökt att inte vara allt för personlig på min blogg.
Jag har lämnat många personliga saker utanför. För det är så jag vill ha det.

Men nu har jag tagit ett djupt andetag och beslutat mig att våga berätta vad som hände mig våren 2013 då jag beslutade mig att söka hjälp hos min duktiga läkare för mitt dåliga minne.

Mitt minne hade blivit sämre. Inte bara glömma-köpa-äggen-dåligt, utan glömma-kliva-av-bussen-till -jobbet-dåligt. Jag blev många gånger frustrerad och irriterad.
Jag glömde saker, möten och glömde viktiga saker när det gällde barnens skolgång. jag började faktiskt tro att det var något kemiskt fel på mig.
Folk skrattade och skämtade “det är åldern”. Medan jag kunde ligga ner på kvällen och gråta av frustration över en jobbig dag som innebar mycket merjobb och energi för att få den att fungera för att jag glömde saker.
Jag beslutade att boka läkartid.
Jag hade turen att få prata med en sköterska som gjorde minnesutredningar och hon bokade in mig. Äntligen hade jag någon som förstod mig! Vilken lättnad!
Dagen jag kom dit var jag beredd på allt. Men trots det var alla frågor hon ställde jättejobbiga. Det trodde jag aldrig. Jag skämdes. Jag kände att det var så jobbigt att bli synad i sömmarna. Frågor om exakt när märkte jag detta med minnet…ja det minns jag ju inte riktigt på minuten men det var kring badrumsrenoveringen vi hade. Över tre månader utan dusch…ingen toalett dagtid…Jag fick storstäda efter byggarna var dag eftersom jag och dottern har astma. Sedan rullade det på med händelser efter det, och sköterskan skrev ner allt i papprena. Hon frågade om jobb. Ja, jag jobbar två förmiddagar som lokalvårdare, så det kan ju inte vara boven. Jag jobbar ju inte äns deltid, menade jag leende.
Jag är ju sån där lyxhustru som många fnyser åt.

Hon frågade även om mina föräldrar, kontakten med dem, om vad som hänt med min mamma, om min fars stroke. Om mina barn. Deras hälsa och mående och skolgång. Vi pratade om mitt blodtryck som flög i taket och jag hamnade på akuten och om värken i mina handleder och min häl och värken i nacke.Vi pratade om mina sömnsvårigheter.Och det gjordes även strokeundersökning.
Jag lovar att jag var utmattad efter alltihop.

Eftersom jag nyligen gjort hjärnröntgen gjordes ingen ny, som man egentligen gör.
Efter frågor tog de blodprover och de skickade med mig en tjock bunt med frågor om mig som min sambo skulle svara på.
Papprena skickades in och läkaren gick igenom alltihop.
Jag fick en ny tid och vi gick tillsammans igenom papprena. Hon log och sa att goda nyheten är att hon trodde inte det var stroke eller hjärntumör.
okej,tänkte jag.Då är jag bara smågalen då.
Sedan log hon igen och sa lugnt: “Det du har svarat på frågorna och gjort på testerna är klassiskt för kvinnor som gått in i väggen…som är utbrända. Du har utmattningsdeprission.”
Jag visste inte vad jag skulle svara.
Deprimerad? tänkte jag. Det stämmer inte på mig.
Men ordet jag skulle ha fokuserat på var utmattning.
Men hur kunde jag som inte jobbar heltid vara utmattad?
Och det är även den frågan många ställer då de får höra diagnosen.
Därför jag inte vill berätta om det. Vill inte prata om det.
Jag sökte inte för det. Jag visste att jag var trött, men vem är inte det tänkte jag.
Ja, jag vet inte varför. Kanske det blev för mycket på ett år helt enkelt.

Det har tagit ca 8 månader för mig att börja förstå, så jag förväntar mig inte att andra ska
förstå på en minut.

Jag är fortfarande jag. Lite långsammare och mer glömsk kanske…
Jag arbetar fortfarande som lokalvårdare två förmiddagar i veckan. Jag styr fortfarande hemmet som en lyxhustru. Jag gör saker med familjen, med barnen och med vänner.
Ibland kanske jag tackar nej till vänner och de få vänner jag har som står mig närmast vet och förstår.
Jag har i ett års tid tagit promenader 6-7 ggr/veckan i genomsnitt med min far för att må bättre, för att ha koll på blodtrycket, för att stressa ner. Jag dricker mindre kaffe. Försöker äta bättre.
Jag gör det jag kan för att må bra.

Vad är då egentligen utmattningsdeprission?

Utmattningsdepression, eller utbrändhet, är ett tillstånd som ligger nära det deprimerade tillståndet så tillvida att det karaktäriseras av extrem trötthet/energilöshet, hopplöshets- känslor, håglöshet, bristande sexlust och lättirritabilitet.

Det finns emellertid skillnader.
Till skillnad från den deprimerade så uppvisar den utmattade sällan symtom som självanklagelser, självmordstankar och aptit/vikt-minskning. Den utmattade är snarare arg än ledsen över sin situation.
Yttre omständigheter som ökar risken för utmattningsdepression är stor arbetsbörda, tidspress, för lite eget inflytande på sitt arbete, rollkonflikter och otydligheter i arbetet, höga krav på sig själv brist på återkoppling på utfört arbete och bristande socialt stöd.
Trots att många studier gjorts, har man haft svårt att utforma studier som tydliggör orsakerna till utmattningsdepression.

Hur mår man då?

Jo,vid utmattningsdepression angrips kognitiva, känslomässiga, beteendemässiga och fysiologiska funktioner.
Vanliga symtom inkluderar:

Minnesvårigheter, särskilt av korttidsminnet.
Koncentrationssvårigheter
Försämrad förmåga att se saker ur olika perspektiv
Försämrad problemlösningsförmåga
Känsloutbrott, t ex gråtattacker och raserianfall
Överkänslighet för sinnesintryck t ex ljus och ljud
Nedstämdhet/hopplöshet/uppgivenhet
Sömnsvårigheter, t ex svårt med insomning och för tidigt uppvaknande
Muskelspänningar
Kroppsliga problem, t ex magkatarr, huvudvärk, smärta, yrsel och infektioner

Det är inte lätt att handskas med detta.
Det är inte heller lätt att få de där snea blickarna eller höra andra fnysa åt det.
Jag trodde aldrig att jag skulle sitta i denna sits, men nu gör jag det.

Och jag tänkte om jag vågar dela med mig kanske andra känner att de inte är ensamma.

Men som jag ofta ofta säger:
Jag vägrar att bara existera – jag vill LEVA!

Tack för att du orkade läsa enda hit.

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

10 Responses to Våga berätta

  1. mariette77 says:

    Mimmi, så starkt gjort att dela med dig.
    Du är inte ensam.
    Många är vi i gråzonen som kämpar , håller oss kvar och så kommer livet emellan.
    Jag tror personligen att vi som är hemma mer än på jobbet tar på oss mer ansvar för att helheten skall fungera inte bara för oss själva utan hela omgivningen.
    Det är många gånger mer ansträngande än att gå till jobbet , utföra sina sysslor, skaka av sig dagen och gå hem.
    24/7 är kroppen igång och att finna balansen i välmående är svår.
    Ett mynt har alltid två sidor och att lyssna till sig själv är första steget och ingen annan är just som mig. Alla är vi egna individer som agerar och reagerar olika.
    Jag tycker att du gjort en kanon investering i dig själv som sökt hjälp och nu går ut med att så här är det och härifrån utgår jag just nu.
    Tusen tack för att du öppnade upp och delade med dig.
    Vi är många med dig på vägen.
    Kram

  2. Kan vara bättre att få dela med sig till folk man inte känner & jag kan förstå dig, kan känna igen mig mellan raderna faktiskt kanske borde jag oxå kolla upp mig har haft för mkt på jobbet …men du är vilje stark o kommer att fixa detta 🙂 det är jag säker på & det är alltid bättre när man vet oavsett vad det är ….kramen

    • Mimmi says:

      Tack snälla Eva. ja jag håller med dig i att ibland är det lättare att dela med sig till folk man inte känner, än de man har omkring sig i sitt liv. Många kramar till dig.

  3. Susanne says:

    Jag var på väg åt det där hållet för ett antal år sedan. Tack och lov lyckades jag styra min situation så att det aldrig blev riktigt illa, men jag kände av det länge, fortfarande har jag problem med stress.
    En kompis råkade betydligt värre ut, men hon mår bra idag även om det har tagit henne många år.
    Folk som inte varit med om det kan inte förstå riktigt. Ta hand om dig och tveka inte att dela med dig på bloggen.

  4. Stina says:

    Mycket bra skrivet! Ibland kan de kännas “befriande” att skriva/prata av sig .. Man inser då att man är inte ensam, vare sig man är skrivaren eller läsaren.
    Känner igen en del i texten på mig själv.

    ❤️

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s