Jag har migrän och la mig på soffan en stund och
jag såg avsnitt 2 av “Lilla Huset på Prärien” .
Avsnittet handlar om att flickorna ska börja skolan. De möter Nellie som skryter högt och lågt om sin rikedom.
Barnen Ingalls får en peng av sin far för att köpa griffeltavla, men när pengen inte räcker till en krita funderar flickorna hur det ska göra.
De säger att de kan ju inte fråga pappa , för han har redan gett dem så mycket. Så istället bestämmer de sig för att ta sin julklappspeng och köpa själva.
Redan då fick jag en tår i ögat.
Mamma Caroline som inte blir så bra behandlad av fru Olsen i butiken trotsar henne med att köpa ett dyrt tyg till klänning.
Och så klart ångrar hon sig direkt. Men familjen tycker hon är värd en ny klänning så hon behåller tyget.
I slutet blir det inte en klänning till henne, utan till flickorna.
Dottern Laura läser då en uppsats i skolan om sin underbara mamma som sköter hemmet och barn och alltid ställer upp på sin familj, och mamma Caroline fäller en tår.
Jag med.
Ibland är inte att kunna ge sina barn allt det bästa.
Det bästa är att kunna se vad man redan har.
“Lilla huset på prärien” är ju bra 🙂
Ha en fin torsdag!
Kram
Ååh! Jag älskade den serien!
Sv: Tusen tack för att du berättade så öppet om dina familjerelationer.
Kramar i miljoner / Jane
Åh jag älskar Lilla Huset på prärien! Laura var min idol när jag var liten 😉
Lilla huset på prärien är/var en jättehärlig serie.
Nu måste jag läsa vidare i din härliga blogg.
Kram.
TantGlad; tack så mycket. Kram